fredag 5 september 2008

Kära läsare. Jag skriver från hemlig ort då jag är på flykt undan myndigheterna. Jag har rymt från akutpsyket på St Göran. Mycket snart insåg jag att allt inte stämde. Istället för vård sattes jag att paketera russin 23 timmar om dygnet. 

Ett steg i rehabiliteringen, sa de. Skumt. 
En natt bröt jag mig in på överläkarens rum och hittade ett mycket intressant dokument. Det bevisade att läkarna hade slagit sig i slang med världens största russinfirma om att patienterna skulle packa russin mot betalning. Jag protesterade, men förgäves. 


De började se mig som ett hot. 

Jag fick PREong så jag skulle hålla mig på mattan. Jag skulle aldrig komma ut, sa de. 


Tanken på att packa russin 23 timmar om dygnet, resten av mitt liv gjorde mig hemskt deprimerad. Jag började viktpendla. Jag gick upp en massa kilo.
 

Och sen ner igen. 

En morgon när jag vaknade upp hade jag tappat allt mitt hår och då förstod jag att jag var tvungen att fly. Jag mutade en plit att ta kontakt med min vän David Orlic och bad att han skulle komma på besök och ta med sig ett preparerat bröd.  


David kom på besök. Vi drack kaffe och högläste Göthe och Schiller.  När han skulle gå överlämnade han en limpa och viskade fram att "den här babyn kommer göra susen". I limpan hittade jag den här lilla laddningen och voila: 


Väl utanför väntade Fyran som hade håltimme mellan två krokilektioner och kunde komma till undsättning. Vi rivstartade mopeden hon hade hyrt för ändamålet och friheten låg framför mig. 
Jag lovar att försöka blogga lite mer nu när jag är ute och har tillgång till internet, men än så länge måste min adress förbli hemlig. 
/Femman

3 kommentarer:

sandra sa...

oj så spännande!

J sa...

haha, underbart!

Buggen Muggen sa...

Aj, jag älskar dig, gulliga Femman. "Ta godt vare på deg selv," som jag ville sagt på norska.
Kom snart hem!